Jag och två vänner bor i en stor lägenhet i en villa. Det är visserligen en aningen sliten sådan, men promenadavstånd till stan och en balkong av hip hop-mått väger såklart upp detaljer som fuktskadat badrum och fågelfjädrar i skafferiet. Vi trivs, jag och dom två vännerna.

I husets källare finns i sin tur en tvättstuga. I tvättstugan härskar Gertrud, ghost who walks.
Skämt åsido, egentligen är hon bara en snäll tant runt 250 bast som aldrig riktigt lämnade kalla kriget bakom sig. Och det kanske inte är så konstigt det heller, vi har ju alla våra små hangups - vissa använder ord som "softish" och vissa har backslick och kavaj i skolan, och trots att det är svårt att förstå sådana beteenden får man nog helt enkelt acceptera dem. För att återknyta till Gertrud så är hennes hangup att hon aldrig slutade ransonera resurser trots att ryssen dragit sig tillbaka och legat däckad några decennier nu.

Det här i sin tur går ut över mig och de två vännerna när vi tvättar. Man får nämligen inte använda torktumlaren för Gertrud. För han som äger huset är det helt lugnt, men Gertrud säger bestämt nej.
Strax efter min inflytt fick jag lära mig veta hut när jag glad i hågen gled ner för att hämta mina nytumlade kläder. Gertrud väntade på mig.

"Vi försöker att inte använda den här maskinen du..."
"Öhm... ok?"
"Den drar nämligen vansinnigt mycket energi den här och du har säkert läst i tidningarna om att energi, det ska man spara på"
"Men varför har vi den då?"
"Jo men den kan vara bra ifall man tvättar en stor tung vinterjacka"

Och man vill ju inte bråka, så jag har faktiskt chillat med torktumlandet ett tag nu och hängt upp grejerna. För Gertrud liksom, hon är ju egentligen bara en snäll tant.
Hur som helst tvättade jag ikväll. Jag hade inte tvättat på länge och jag kände att jag liksom hade sparat ihop till en torktumling, sådär som när man vill unna sig något speciellt efter en prestation. I bakhuvudet hörde jag agent Cooper säga att man ska ge sig själv en present varje dag, så jag fyllde stolt torktumlaren med blöta strumpor.

På vägen upp ur källaren mötte jag Gertrud. Hon tittade på mig, tittade på dörren till tvättstugan. Jag jäktade förbi henne, jäktade hem till tryggheten. Men jag måste ner dit igen och hämta min tvätt snart... och hon vet om det...

Jag bor i Göteborg nu för tiden. Det är fint här, vädret är lite varmare än i Gnällbältet och folk pratar lite som om det vore på skoj. En annan grej som känns lite på skoj är såklart spårvagn, bland annat eftersom de innebär ytterliggare en grej man måste passa sig för när man är ute och går. "Dodge that shit like in the Matrix" som Dave Chappelle skulle sagt.

Själv åker jag dock inte så mycket spårvagn utan färdas mest med hjälp av etablerade metoder som buss och skor. Häromdagen åkte jag buss från skolan eftersom det brukar gå fortare än att gå... men den gången hade jag fel.
Efter två hållplatser hoppar en skolklass kids på och helvetet bryter såklart lös. Alla över 19 mumlar något om "dagens ungdom" när kidsen turas om att skrika vem som ligger med vems morsa och sedan toppar det med att paja en dörr. Alla får gå av bussen, den trötta chauffören fixar dörren och kidsen fortsätter skrika.
Såklart blir man lätt, som ni märker, en sur moralgubbe i denna typ av situationer. Det är svårt att bli annat när bussresan tar 35 minuter istället för 10. Det ligger så nära att säga att vi inte ens kände till de ord som kids idag använder när vi själva var små.

När kaoset är som värst och den sura moralgubben i mig tycks helt tagit över min själ så överröstar dock en av kidsen de andra. Med en ung men allvarlig stämma ställer en av pojkarna en annan mot väggen:

"Öööh, hörru, vad väljer du om du måste välja mellan att kn*lla en fågel i 2 timmar eller din egen morsa?"

Jag kanske är jävligt omogen, men det gick inte att hålla masken i det läget. Med vuxen logik undrar man för sitt liv hur man kommer fram till att blanda in just en fågel och den specifika tiden 2 timmar i dikotomin.

Cake or death - fågel eller morsa.

Trots den allmänna skepsis som varje hyfsat vettig människa bör känna över begreppet "reunion" så är det precis vad som är på tapeten: pappahumor har varit vilande men ska i detta nu återuppstå i all sin forna torrhet.

Pappahumor - too tough to die!