Jag bor i Göteborg nu för tiden. Det är fint här, vädret är lite varmare än i Gnällbältet och folk pratar lite som om det vore på skoj. En annan grej som känns lite på skoj är såklart spårvagn, bland annat eftersom de innebär ytterliggare en grej man måste passa sig för när man är ute och går. "Dodge that shit like in the Matrix" som Dave Chappelle skulle sagt.

Själv åker jag dock inte så mycket spårvagn utan färdas mest med hjälp av etablerade metoder som buss och skor. Häromdagen åkte jag buss från skolan eftersom det brukar gå fortare än att gå... men den gången hade jag fel.
Efter två hållplatser hoppar en skolklass kids på och helvetet bryter såklart lös. Alla över 19 mumlar något om "dagens ungdom" när kidsen turas om att skrika vem som ligger med vems morsa och sedan toppar det med att paja en dörr. Alla får gå av bussen, den trötta chauffören fixar dörren och kidsen fortsätter skrika.
Såklart blir man lätt, som ni märker, en sur moralgubbe i denna typ av situationer. Det är svårt att bli annat när bussresan tar 35 minuter istället för 10. Det ligger så nära att säga att vi inte ens kände till de ord som kids idag använder när vi själva var små.

När kaoset är som värst och den sura moralgubben i mig tycks helt tagit över min själ så överröstar dock en av kidsen de andra. Med en ung men allvarlig stämma ställer en av pojkarna en annan mot väggen:

"Öööh, hörru, vad väljer du om du måste välja mellan att kn*lla en fågel i 2 timmar eller din egen morsa?"

Jag kanske är jävligt omogen, men det gick inte att hålla masken i det läget. Med vuxen logik undrar man för sitt liv hur man kommer fram till att blanda in just en fågel och den specifika tiden 2 timmar i dikotomin.

Cake or death - fågel eller morsa.