Imorgon är på sätt och vis en stor dag. Ett statement, kan man säga. Imorgon ska jag på min första "90-tals fest". Sug på det liksom, tänk efter vad det egentligen innebär...

Just det - 90-talet börjar bli längesen OCH du (jag) börjar bli till åren.
Ok, det kanske var att ta i, men man måste ändå inse att 90-talet är mitt första medvetna decennium och det är helt plötsligt tillräckligt längesen för att dedikera en fest till. Visst, jag har varit på 80-tals fester, men det har alltid känts som en plojgrej. Jag var som mest 8 år under 80-talet. Jag har aldrig köpt ett par ballongjeans och menat det.
Men mittbena, det har jag haft. Tamejfan.

Vi snackade om det, vad som egentligen är "so 90's". Här är några grejer:

• Filaskor. Stora, runda jävla Filaskor.
• Marwin- och Fruit of the loom-sweattröjor. Jag minns framförallt att alla tjejer körde Marwin. Det fanns olika färgkombinationer för tröjan och texten, och på något sätt kändes det som att alla bestämt vilken som var just deras kombo. Jag minns att Carro hade en vit med blå och röd text. Jag tyckte den var skitsnygg.
• Buffallodojor. Även detta en tjejgrej. Man kanske la märke till sånt mest... hur som helst tyckte vi det var skitsnyggt också. Faktiskt.
• Filippa K-stretchjeansen. Ok, nu börjar ni bli lite osäkra på mig... men faktum är att alla killar verkligen kommer ihåg Filippa K-stretchjeansen. Dom... satt, liksom... tajt. På tjejer alltså.
• Skateboardstilen. Det här var nog min hemmaplan antar jag... stora brallor, stora t-shirts (gärna Droors, Emerica, Evol eller dylikt), stora hoodies (jag hade en fet Tommy Hilfiger), rakad skalle. Och nitbälte såklart. Skatestilen blandades gärna med basket-hiphop-stilen för att... ja, för att jag var bättre på basket än på skateboard. Mest av allt minns jag mina DCshoes. DCshoes Syntax.
• Tumring. Som fan.
• Jeans som man klippt upp längs sömmen på insidan. Någon slags custom-bootcut som jag aldrig förstod egentligen, men så var det.

Listan kan göras lång. Vi får se om det blir något av det, men det var fina år även om dom känns långt borta idag. Det som egentligen är skiten angående 90-talet är dock musiken - visst, historiker må hävda annat, men inget har knockat mig hårdare än rocken från millenniumets sista år. Det finns oändligt många namn att droppa, men Smashing Pumpkins, Radiohead, Rage Against The Machine är några av dom som ska ta åt sig äran för mina ömmande fingertoppar och rockstjärnedrömmar.

I salute you.

Alla har haft diskussionen med sina polare redan. Det är en skön grej för det finns inget att skylla ifrån sig på såhär i efterhand.
Vissa vill tro att det säger allt, andra inget. Vissa kanske inte ens skulle säga hur det egentligen var, men dom är nog mest rädda att det förstnämnda alternativet verkligen stämmer.

Så jag tänkte att jag skulle berätta min egen version av en milstolpe i livet.
Jag tänkte jag skulle berätta om... min första skiva.

Ja det kom upp sådär som det alltid gör med jämna mellanrum - man sitter och snackar, troligen över nån kaffe eller öl, och börjar tugga gammal musik och försöka härleda innehållet i sina mp3-spelare.

Året var 1991 och jag var 9 år. Jag hade sett deras videos på tv. Dom var roliga. Mamma och jag åkte till en musikaffär och jag minns att jag väljer mellan två skivor av två olika band. Det andra bandet var farligare.
Jag står och tittar på skivorna länge. Jag ska få en av mamma, 139 kronor. CD-skivor är nytt, dom känns som framtiden. Som Transformers på riktigt.

Skivan jag inte väljer har en bebis på framsidan. Den heter "Nevermind", och bara nått år senare ska jag älska den. Men det vet jag inte då, och det spelar heller ingen roll.
Skivan jag väljer är av ett svenskt band och heter "Massive Luxury Overdose", och om inte polletten redan trillat ner så heter bandet... ja just det - Army Of Lovers.

Det äckliga är kanske att jag ser en klar koppling mellan nu och då.

Så vilken är din?

I onsdags hamnade vi på ett riktigt ölhak, som man säger. Ett sånt ställe som har allt för att kvala in som "ölhak" och inte på något sätt försöker med något annat.
Där satt vi mitt bland stormfulla 17 åringar, som lånat legg av nån polare, och medelålders invandrare i urtvättade pull-overs som stirrar tomt in i varsin Jack Vegas-maskin. Vi själva hade rollen som de fattiga och fulla studenterna, och även om det är motvilligt så måste man erkänna att också vi representerade vår egen fula puzzelbit i sammanhanget.
Ja ölhak är sannerligen inte bara billig öl och förortspizzeria-inredning... ölhak är ett helt eget klientel också.

Det bästa var ändå drinklistan. Eftersom ölhak inte vill, eller behöver, tuta i någon några illusioner om glamour och förkunskaper så kör man helt enkelt med små berättelser kring varje drink. Inte ens ingredienserna står med - bara en en kort mening och en bild på glaset.
För att göra en lång historia kort så kan man säga att valet av drink aldrig varit mer självklart - klockan är halv två när jag och Körven står i baren och bestämmer oss:

"Axl"

- En klassiker på turnébussar världen över.

När min Axl är klar frågar jag vad det är i den.
"Oj, det kanske jag borde sagt innan"
"Öh, ok...?"
"Whiskey och sprite"

Visst, jag kan mycket väl tänka mig att jag har en rätt klichéartad bild av rockstjärnor, turnéer och festande i kombination... men på något sätt känns det ännu konstigare med en dekadent rocker (vi kan kalla honom för Axl) som vaknar upp på en turnébuss, sliter åt sig en flaska Jack Daniels och sen ber sin chaufför stanna vid nästa mack för att köpa sprite.

Och om det här skulle stämma är rocken verkligen död.