Det är såklart överflödigt att dra hela historien. Troligen kan du den redan, om inte annat så kommer den jaga dig genom löpsedlar och hockeykillar ett tag framöver.

Vi stod upp och skrek dom sista minutrarna. Jag kunde knappt titta för jag var så nervös.
Där och då var vi just hockeykillar. Jag antar att det sitter i hjärtslagen för det syns inte på oss, och det kommer inte dröja länge förrän det har blivit ett skällsord igen... men hockeykillar var precis vad vi var.

3 - 2 till Sverige med drygt två minuter kvar:
"Nu tar Finland ut målvakten... "
"Shit, det borde vi också göra så vi är lika många!"

Ja det måste sitta i hjärtslagen.
Hockeykillar var precis vad vi var.

"Men fy fan va jag aldrig ska ha sådär tajta jävla brallor!"

Word.
Det var den senare delen av 90-talet och vi kunde inte föreställa oss sådär tajta jävla brallor alltså, inte en chans.
Brallorna var inte ens särskilt tajta. Tajtare än våra såklart, men just det säger faktiskt ingenting... men det räckte för att vi både skulle lova och mena varenda ord. Tänk hur jag har tappat det.
Jag kan tänka mig allt numera.
Det blir liksom logik när man inser att man äter kött, lyssnar på dödsmetall, pluggar nationalekonomi, spelar i ett band med oerhörda eurovibbar... Vilka gamla löften till sig själv har man kvar att bryta egentligen?
10 år senare innehåller mina jeans 2% spandex. Jag skulle aldrig få på mig dom annars.

Jag drömde att Niclas hade tankat hem en speciell grej till sin mobil som gjorde honom osynlig. Niclas själv tyckte det här var fantastiskt, medan jag försökte förklara att det egentligen var det alla gått och väntat på ett tag. 5G liksom, inget konstigt alls. Niclas glömde dock osynlighetsgrejen på hela tiden, så jag tappade bort honom.

Men jag gillar tanken ändå. Dom har fått in kamera, telefon, mail, kalender och sånt därn't... Nu fattas egentligen bara osynlighetsmaskinen.

På tal om mat: en nöjsam tanke är att tänka att ordet "sky" alltid syftar på vätskan som uppstår av stekfett. Med det här i åtanke, begrunda bland annat följande:

• Platsen Skycity på Arlanda
• Håkan Hellströms rad "... du och jag borde starta upp ett band, låta det explodera i skyn... "
• Uttryck som "vråla i högan sky"

Fett med cuttad.
Jag skulle laga kikärtsgryta. Hackade lök, svamp och ruccolasallad lite nonchigt sådär som jag brukar... det skulle tyvärr visa sig att det idag var i nonchigaste laget. Just det - ett ögonblick av min egen oskärpa tillsammans med en kniv av oerhörd skärpa. Aj.
Så nu sitter jag här, sur, med ett stort jävla plåster, en halv nagel och en dunkande tumme. Surt.
Jag har ringt 112. Dom sa att allt växer ut, till och med den lilla biten av tummen som försvann. "Det är bara kött så långt ute i tummen", sa dom. Jag letade efter biten ett tag men den var borta. Nageln också.
Det finns såklart en möjlighet att alltihop hamnade i ruccolasalladen... som hamnade i grytan... som hamnade i mig. Först tänkte jag att det var äckligt i så fall, men hey - det är ju mitt liksom. Skönt att få tillbaka det.
Kikärtsgrytan blev faktiskt smakmässigt något alldeles extra till slut. Kanske var det bara tur, kanske var det känslan av att ha lagt ner lite mer lidande än vanligt i något... men kanske... kanske var det något "alldeles extra" som gjorde det.

Jag gillar passioner.
Passioner är en fin grej oavsett om man tänker på det som hängivenheten i sig, blindheten som följer med, eller att erkänna just de två sakerna för sig själv och ändå vara passionerad... Jag tror jag tycker den sistnämnda varianten är finast av alla, "hej, karate är bäst och jag vill inte förstå dig, judotönt" liksom.
Och nej det här gäller såklart inte in i absurdum - inga nazikopplingar, inget blindare = bättre, inga matematiska funktioner typ "passionsvärde = f(blindhet, intolerans, etc)".

Nej, tänk på det på ett sött plan... tänk... hårdrockare.

Jag måste bara älska snubbar som går ut i skogen och poserar med svärd. Seriöst, att se den logiska kopplingen mellan metal och medeltid måste vara rätt jävla nära definitionen av en passion.
Det är en fin grej... eller?

Jag kom hem för 7 timmar sen och sen dess har jag suttit i min fotölj.
Att prata om mitt hem är lite som Fredrik Lindströms slutsatser kring dialekten i Blattnicksele - det finns inte så många saker och därför blir det bestämd form på allt. Idag har jag suttit i fotöljen, skrivit på datorn, druckit kaffet.
Just det, om du inte redan märkt, det här är pappahumor.
Jag heter Marcus.