Det finns två sätt att komma undan med att göra grejer dåligt:

1. Att erkänna att man är kass, garva lite och tycka det är roligt ändå.
2. Att bara köra på stenseriöst och inte förstå att man suger.

Alternativ 1 är vanligast, men nummer 2 är såklart iskallt på ett helt annat sätt. Man måste älska dom som verkligen ger sig fan på grejer, även fast dom inte kan.
Ja, det kan, ibland, vara helt ok att göra något dåligt så länge man gör det järnet. I vissa avseenden måste man därför älska Japan, och då i synnerhet fenoment j-rock. Visst, det är jävligt roligt att folk tältar utanför tv-spelsaffärer, klär ut sig till Pokémongubbar och allt sånt där... men det är ändå inte i klass med j-rock.
Och jag har faktiskt försökt nu några gånger. Jag har tankat X-Japan, Dir En Grey och Gackt, men jag är fortfarande kvar på ruta ett. Fortfarande kvar med den häpna blicken varje gång ett nytt distat mangaslagsmål brakar lös.

Såklart är det en miljon galna fans på varje konsert.
Såklart kan dom inte egentligen. Men dom vet fan inte om det.
Såklart ser bandmedlemmarna ut som Final Fantasy-spelen.

Om Sverige är landet lagom så framstår Japan, på ett rätt skönt sätt, som landet överdrift.

Sex, drugs & E-mail... eller "love it to deathpunk" som vi säger här i norden.

Tiden förändras alltså - kidsen blir polare via internet och själv passar man på att kasta sig med segregerande uttryck som "kidsen" och känna sig som Ulf Lundell.
I alla fall, det är fint med nya vänner. Jag gillar mest att träffa nya vänner på otippade ställen. Typ på krogen eftersom... ja eftersom man aldrig direkt försöker skaffa just vänner på krogen. Överlag kan man väl säga att man snackar rätt lite med obekanta snubbar när man är ute, så det är inte så konstigt att det är så sällan.
När det väl händer så är det dock lustigt, för det är ofta uppenbart att man ska bli polare. Såklart. Annars skulle man ju missa det. Man missar ju så mycket när man är ute och härjar...
En gång var det inte tänkt att jag och en ny bekantskap skulle bli polare. Jag visste om det här, men det gjorde inte han. Jag hade visserligen varit vänlig nog att bjuda på skumpa under kvällen, men jag gjorde det ur en ljusstake (och mest för att se om han skulle dricka ur den. Det gjorde han).
När lamporna tändes sa jag till honom vad jag tyckte:

"Ha! Du ser ut som Bobby Gillespie!"
"Öh... ok... har du msn?"

Jag kunde inte ens ljuga. Jag försökte spela cool, som jag hade hört frågan förut. Som jag hade ställt frågan till 1000 andra jag träffat för första gången och connectat lite kompisaktigt med.
Sen gick jag hem och kände mig som Ulf Lundell.
Nu har jag tokfan på min msn.

Jag måste bara posta den här bilden.

Vägen fram och tillbaka till stan räcker precis för att hinna lyssna igenom hela Interpols första platta, så det var precis vad jag gjorde. Att lyssna på musik och gå är att välja soundtrack till livet.
När valet känns riktigt logiskt så gör jag allt i takt. Det var mörkt, kallt, och på ett fint och lite konstigt sätt ensamt ute. Jag gjorde alltså allt i takt till Interpol dom där kilometerna.

Betalade räkningar, skrotade på bokreor, bestämde mig för Burger King. Det var kö, två stycken faktiskt. I den ena kön stod jag och funderade på en "Angry BBQ Beef"-baguett, i den andra stod en äldre herre och funderade på samma sak, dock på ett helt annat sätt. Han var av den generationen som fortfarande tror att det hjälper att översätta engelska till svenska, att det i sig skulle ge mer information. Så är det inte idag, us kids know.

"Jag tror jag tar en sån där arg bebeku biff-baguett..."

Och egentligen var det ju bara riktigt logiskt.