Jag gillar passioner.
Passioner är en fin grej oavsett om man tänker på det som hängivenheten i sig, blindheten som följer med, eller att erkänna just de två sakerna för sig själv och ändå vara passionerad... Jag tror jag tycker den sistnämnda varianten är finast av alla, "hej, karate är bäst och jag vill inte förstå dig, judotönt" liksom.
Och nej det här gäller såklart inte in i absurdum - inga nazikopplingar, inget blindare = bättre, inga matematiska funktioner typ "passionsvärde = f(blindhet, intolerans, etc)".

Nej, tänk på det på ett sött plan... tänk... hårdrockare.

Jag måste bara älska snubbar som går ut i skogen och poserar med svärd. Seriöst, att se den logiska kopplingen mellan metal och medeltid måste vara rätt jävla nära definitionen av en passion.
Det är en fin grej... eller?