Det finns två sätt att komma undan med att göra grejer dåligt:

1. Att erkänna att man är kass, garva lite och tycka det är roligt ändå.
2. Att bara köra på stenseriöst och inte förstå att man suger.

Alternativ 1 är vanligast, men nummer 2 är såklart iskallt på ett helt annat sätt. Man måste älska dom som verkligen ger sig fan på grejer, även fast dom inte kan.
Ja, det kan, ibland, vara helt ok att göra något dåligt så länge man gör det järnet. I vissa avseenden måste man därför älska Japan, och då i synnerhet fenoment j-rock. Visst, det är jävligt roligt att folk tältar utanför tv-spelsaffärer, klär ut sig till Pokémongubbar och allt sånt där... men det är ändå inte i klass med j-rock.
Och jag har faktiskt försökt nu några gånger. Jag har tankat X-Japan, Dir En Grey och Gackt, men jag är fortfarande kvar på ruta ett. Fortfarande kvar med den häpna blicken varje gång ett nytt distat mangaslagsmål brakar lös.

Såklart är det en miljon galna fans på varje konsert.
Såklart kan dom inte egentligen. Men dom vet fan inte om det.
Såklart ser bandmedlemmarna ut som Final Fantasy-spelen.

Om Sverige är landet lagom så framstår Japan, på ett rätt skönt sätt, som landet överdrift.

Sex, drugs & E-mail... eller "love it to deathpunk" som vi säger här i norden.