I onsdags hamnade vi på ett riktigt ölhak, som man säger. Ett sånt ställe som har allt för att kvala in som "ölhak" och inte på något sätt försöker med något annat.
Där satt vi mitt bland stormfulla 17 åringar, som lånat legg av nån polare, och medelålders invandrare i urtvättade pull-overs som stirrar tomt in i varsin Jack Vegas-maskin. Vi själva hade rollen som de fattiga och fulla studenterna, och även om det är motvilligt så måste man erkänna att också vi representerade vår egen fula puzzelbit i sammanhanget.
Ja ölhak är sannerligen inte bara billig öl och förortspizzeria-inredning... ölhak är ett helt eget klientel också.

Det bästa var ändå drinklistan. Eftersom ölhak inte vill, eller behöver, tuta i någon några illusioner om glamour och förkunskaper så kör man helt enkelt med små berättelser kring varje drink. Inte ens ingredienserna står med - bara en en kort mening och en bild på glaset.
För att göra en lång historia kort så kan man säga att valet av drink aldrig varit mer självklart - klockan är halv två när jag och Körven står i baren och bestämmer oss:

"Axl"

- En klassiker på turnébussar världen över.

När min Axl är klar frågar jag vad det är i den.
"Oj, det kanske jag borde sagt innan"
"Öh, ok...?"
"Whiskey och sprite"

Visst, jag kan mycket väl tänka mig att jag har en rätt klichéartad bild av rockstjärnor, turnéer och festande i kombination... men på något sätt känns det ännu konstigare med en dekadent rocker (vi kan kalla honom för Axl) som vaknar upp på en turnébuss, sliter åt sig en flaska Jack Daniels och sen ber sin chaufför stanna vid nästa mack för att köpa sprite.

Och om det här skulle stämma är rocken verkligen död.