Jag och två vänner bor i en stor lägenhet i en villa. Det är visserligen en aningen sliten sådan, men promenadavstånd till stan och en balkong av hip hop-mått väger såklart upp detaljer som fuktskadat badrum och fågelfjädrar i skafferiet. Vi trivs, jag och dom två vännerna.

I husets källare finns i sin tur en tvättstuga. I tvättstugan härskar Gertrud, ghost who walks.
Skämt åsido, egentligen är hon bara en snäll tant runt 250 bast som aldrig riktigt lämnade kalla kriget bakom sig. Och det kanske inte är så konstigt det heller, vi har ju alla våra små hangups - vissa använder ord som "softish" och vissa har backslick och kavaj i skolan, och trots att det är svårt att förstå sådana beteenden får man nog helt enkelt acceptera dem. För att återknyta till Gertrud så är hennes hangup att hon aldrig slutade ransonera resurser trots att ryssen dragit sig tillbaka och legat däckad några decennier nu.

Det här i sin tur går ut över mig och de två vännerna när vi tvättar. Man får nämligen inte använda torktumlaren för Gertrud. För han som äger huset är det helt lugnt, men Gertrud säger bestämt nej.
Strax efter min inflytt fick jag lära mig veta hut när jag glad i hågen gled ner för att hämta mina nytumlade kläder. Gertrud väntade på mig.

"Vi försöker att inte använda den här maskinen du..."
"Öhm... ok?"
"Den drar nämligen vansinnigt mycket energi den här och du har säkert läst i tidningarna om att energi, det ska man spara på"
"Men varför har vi den då?"
"Jo men den kan vara bra ifall man tvättar en stor tung vinterjacka"

Och man vill ju inte bråka, så jag har faktiskt chillat med torktumlandet ett tag nu och hängt upp grejerna. För Gertrud liksom, hon är ju egentligen bara en snäll tant.
Hur som helst tvättade jag ikväll. Jag hade inte tvättat på länge och jag kände att jag liksom hade sparat ihop till en torktumling, sådär som när man vill unna sig något speciellt efter en prestation. I bakhuvudet hörde jag agent Cooper säga att man ska ge sig själv en present varje dag, så jag fyllde stolt torktumlaren med blöta strumpor.

På vägen upp ur källaren mötte jag Gertrud. Hon tittade på mig, tittade på dörren till tvättstugan. Jag jäktade förbi henne, jäktade hem till tryggheten. Men jag måste ner dit igen och hämta min tvätt snart... och hon vet om det...

Jag bor i Göteborg nu för tiden. Det är fint här, vädret är lite varmare än i Gnällbältet och folk pratar lite som om det vore på skoj. En annan grej som känns lite på skoj är såklart spårvagn, bland annat eftersom de innebär ytterliggare en grej man måste passa sig för när man är ute och går. "Dodge that shit like in the Matrix" som Dave Chappelle skulle sagt.

Själv åker jag dock inte så mycket spårvagn utan färdas mest med hjälp av etablerade metoder som buss och skor. Häromdagen åkte jag buss från skolan eftersom det brukar gå fortare än att gå... men den gången hade jag fel.
Efter två hållplatser hoppar en skolklass kids på och helvetet bryter såklart lös. Alla över 19 mumlar något om "dagens ungdom" när kidsen turas om att skrika vem som ligger med vems morsa och sedan toppar det med att paja en dörr. Alla får gå av bussen, den trötta chauffören fixar dörren och kidsen fortsätter skrika.
Såklart blir man lätt, som ni märker, en sur moralgubbe i denna typ av situationer. Det är svårt att bli annat när bussresan tar 35 minuter istället för 10. Det ligger så nära att säga att vi inte ens kände till de ord som kids idag använder när vi själva var små.

När kaoset är som värst och den sura moralgubben i mig tycks helt tagit över min själ så överröstar dock en av kidsen de andra. Med en ung men allvarlig stämma ställer en av pojkarna en annan mot väggen:

"Öööh, hörru, vad väljer du om du måste välja mellan att kn*lla en fågel i 2 timmar eller din egen morsa?"

Jag kanske är jävligt omogen, men det gick inte att hålla masken i det läget. Med vuxen logik undrar man för sitt liv hur man kommer fram till att blanda in just en fågel och den specifika tiden 2 timmar i dikotomin.

Cake or death - fågel eller morsa.

Trots den allmänna skepsis som varje hyfsat vettig människa bör känna över begreppet "reunion" så är det precis vad som är på tapeten: pappahumor har varit vilande men ska i detta nu återuppstå i all sin forna torrhet.

Pappahumor - too tough to die!

Vår frys pajade. Verkligen, den slutade vara minusgrader och allt började smälta. Alla flyttade sin mat till den andra frysen illa kvickt förutom Gratängmannen, eller om det kanske var den nya snubben. Den maten började snabbt lukta illa men det är en annan historia (liksom Gratängmannen själv). Hur som helst så stod vi där, framtidens "intellektuella", och oj:ade oss ett bra tag och sa "fan va typiskt". Det fanns verkligen inget vi kunde göra så vi ringde vårt fastighetsbolag som sa att dom skulle skicka en snubbe - "ja ni får fixa det här alltså" sa vi och muttrade.

En dag senare kom handyman, han klarade biffen och lämnade en rapport om läget.

"Ni hade stängt av frysen på brytaren (knappen). Allt upptinat, så vi tog ur det innan vi slog på frysen"

Frysen är som sagt hel nu... men förnedringen, samt förståelsen för alla arbetslösa akademiker, kanske aldrig lämnar oss.

Dom har pimpat vår tvättstuga. Typ dubbelt så många maskiner och torktumlare med displayer och värsta iMac-interfacet, taklampor som slår på sig själv, större torkskåp - ja, you name it. Eftersom jag är en man av tusentals kalsonger använder jag inte tvättstugan så ofta, men idag var det äntligen dags.
Som om inte allt det här var nog för en vanlig sketen måndag så hittade jag något av en kvarglömd skatt i den nya tvättstugan.

Pumpadräkt - so hot right now.

Japanska Guitar Wolf berättar hur bandet startades, samt röjer alla eventuella tankar om att något någonsin skulle kunna vara svårt:

"Then we were working in Harajuku. Billy was working in punk rock shop. I was working in used clothes shop, in front of his shop. So just, I and Billy are friends. So, let's do it. Yeah! Play rock and roll. Cool band!"

... and god gave lock n'loll to us.

Två grejer som egentligen inte får plats på presentationsbilder på exempelvis Helgon.net, men som folk ändå envisas med att pressa in:

• Urringningar
• Gitarrer

Jag är ledsen alltså, men jag tror faktiskt att kortet är för litet hur man än lutar huvudet.

Jag har varit inne på det förut, jag vet, men det tål ändå att sägas igen:

Ibland är man så mycket barn verkligen. Ovuxen alltså, om det nu heter så.

I skrivande stund är jag hos mina föräldrar och vi har besök. Eller, mina föräldrar har besök av några andra föräldrar, men deras barn är inte med. Jag är däremot med, och jag är därför det enda "barnet" i sammanhanget.
Mina halvhyfsade kunskaper på universitetsnivå spelar ingen roll, inte heller att jag precis marinerat och styckat upp oxköttet papporna strax ska grilla. Ingen har sagt något om det och det spelar ingen roll - jag är barnet här och medan papporna tar en whiskey vid grillen och mammorna skrattar högt från en soffa så sitter barnet vid sin laptop och väntar på ett "maten är klaaaaar!".
Jag funderar lite när gränsen går, att man kanske måste ha egen bil eller nått för att känna sig vuxen bland sina egna föräldrar.

Eller så gör man aldrig det.

Nu är tydligen maten klar.

Imorgon är på sätt och vis en stor dag. Ett statement, kan man säga. Imorgon ska jag på min första "90-tals fest". Sug på det liksom, tänk efter vad det egentligen innebär...

Just det - 90-talet börjar bli längesen OCH du (jag) börjar bli till åren.
Ok, det kanske var att ta i, men man måste ändå inse att 90-talet är mitt första medvetna decennium och det är helt plötsligt tillräckligt längesen för att dedikera en fest till. Visst, jag har varit på 80-tals fester, men det har alltid känts som en plojgrej. Jag var som mest 8 år under 80-talet. Jag har aldrig köpt ett par ballongjeans och menat det.
Men mittbena, det har jag haft. Tamejfan.

Vi snackade om det, vad som egentligen är "so 90's". Här är några grejer:

• Filaskor. Stora, runda jävla Filaskor.
• Marwin- och Fruit of the loom-sweattröjor. Jag minns framförallt att alla tjejer körde Marwin. Det fanns olika färgkombinationer för tröjan och texten, och på något sätt kändes det som att alla bestämt vilken som var just deras kombo. Jag minns att Carro hade en vit med blå och röd text. Jag tyckte den var skitsnygg.
• Buffallodojor. Även detta en tjejgrej. Man kanske la märke till sånt mest... hur som helst tyckte vi det var skitsnyggt också. Faktiskt.
• Filippa K-stretchjeansen. Ok, nu börjar ni bli lite osäkra på mig... men faktum är att alla killar verkligen kommer ihåg Filippa K-stretchjeansen. Dom... satt, liksom... tajt. På tjejer alltså.
• Skateboardstilen. Det här var nog min hemmaplan antar jag... stora brallor, stora t-shirts (gärna Droors, Emerica, Evol eller dylikt), stora hoodies (jag hade en fet Tommy Hilfiger), rakad skalle. Och nitbälte såklart. Skatestilen blandades gärna med basket-hiphop-stilen för att... ja, för att jag var bättre på basket än på skateboard. Mest av allt minns jag mina DCshoes. DCshoes Syntax.
• Tumring. Som fan.
• Jeans som man klippt upp längs sömmen på insidan. Någon slags custom-bootcut som jag aldrig förstod egentligen, men så var det.

Listan kan göras lång. Vi får se om det blir något av det, men det var fina år även om dom känns långt borta idag. Det som egentligen är skiten angående 90-talet är dock musiken - visst, historiker må hävda annat, men inget har knockat mig hårdare än rocken från millenniumets sista år. Det finns oändligt många namn att droppa, men Smashing Pumpkins, Radiohead, Rage Against The Machine är några av dom som ska ta åt sig äran för mina ömmande fingertoppar och rockstjärnedrömmar.

I salute you.

Alla har haft diskussionen med sina polare redan. Det är en skön grej för det finns inget att skylla ifrån sig på såhär i efterhand.
Vissa vill tro att det säger allt, andra inget. Vissa kanske inte ens skulle säga hur det egentligen var, men dom är nog mest rädda att det förstnämnda alternativet verkligen stämmer.

Så jag tänkte att jag skulle berätta min egen version av en milstolpe i livet.
Jag tänkte jag skulle berätta om... min första skiva.

Ja det kom upp sådär som det alltid gör med jämna mellanrum - man sitter och snackar, troligen över nån kaffe eller öl, och börjar tugga gammal musik och försöka härleda innehållet i sina mp3-spelare.

Året var 1991 och jag var 9 år. Jag hade sett deras videos på tv. Dom var roliga. Mamma och jag åkte till en musikaffär och jag minns att jag väljer mellan två skivor av två olika band. Det andra bandet var farligare.
Jag står och tittar på skivorna länge. Jag ska få en av mamma, 139 kronor. CD-skivor är nytt, dom känns som framtiden. Som Transformers på riktigt.

Skivan jag inte väljer har en bebis på framsidan. Den heter "Nevermind", och bara nått år senare ska jag älska den. Men det vet jag inte då, och det spelar heller ingen roll.
Skivan jag väljer är av ett svenskt band och heter "Massive Luxury Overdose", och om inte polletten redan trillat ner så heter bandet... ja just det - Army Of Lovers.

Det äckliga är kanske att jag ser en klar koppling mellan nu och då.

Så vilken är din?

I onsdags hamnade vi på ett riktigt ölhak, som man säger. Ett sånt ställe som har allt för att kvala in som "ölhak" och inte på något sätt försöker med något annat.
Där satt vi mitt bland stormfulla 17 åringar, som lånat legg av nån polare, och medelålders invandrare i urtvättade pull-overs som stirrar tomt in i varsin Jack Vegas-maskin. Vi själva hade rollen som de fattiga och fulla studenterna, och även om det är motvilligt så måste man erkänna att också vi representerade vår egen fula puzzelbit i sammanhanget.
Ja ölhak är sannerligen inte bara billig öl och förortspizzeria-inredning... ölhak är ett helt eget klientel också.

Det bästa var ändå drinklistan. Eftersom ölhak inte vill, eller behöver, tuta i någon några illusioner om glamour och förkunskaper så kör man helt enkelt med små berättelser kring varje drink. Inte ens ingredienserna står med - bara en en kort mening och en bild på glaset.
För att göra en lång historia kort så kan man säga att valet av drink aldrig varit mer självklart - klockan är halv två när jag och Körven står i baren och bestämmer oss:

"Axl"

- En klassiker på turnébussar världen över.

När min Axl är klar frågar jag vad det är i den.
"Oj, det kanske jag borde sagt innan"
"Öh, ok...?"
"Whiskey och sprite"

Visst, jag kan mycket väl tänka mig att jag har en rätt klichéartad bild av rockstjärnor, turnéer och festande i kombination... men på något sätt känns det ännu konstigare med en dekadent rocker (vi kan kalla honom för Axl) som vaknar upp på en turnébuss, sliter åt sig en flaska Jack Daniels och sen ber sin chaufför stanna vid nästa mack för att köpa sprite.

Och om det här skulle stämma är rocken verkligen död.

Jag har fyllt år! Grattis mig, tack så mycket.
Jag tycker fortfarande det är ok att fylla år, saker och ting blir fortfarande bättre och bättre - mustaschen blir tätare och förnuftet större. Jag var rätt lugn inför den här födelsedagen, 24 år är ju en sån där typisk icke-milstolpe i livet. 18 är en grej att bli, 20 är jämnt och därför per automatik viktigt... 24 är bara någonstans mellan 20 och 25. Skönt det.
Nästa år är jag "25+". Det kommer troligen inte alls kännas lika lugnt.

Värt att nämna är att jag fick en Darth Vader-mask av min flickvän. Så jävla cool alltså, den är precis som i filmerna och det finns en mick i som gör att man får Vader-vocoder-röst när man pratar. Sen finns det knappar för one-liners, typ "There is no escape!" och "Do not underestimate the daaaaahrk side of the force".
Fantastiskt på riktigt alltså. Jag tror det kan vara det coolaste jag fått sen jag fick Rocksteady-gubben (noshörningen i Turtles) när jag var typ 9 bast.
Självklart blev jag tvungen att ta ut "Imperial March" på gitarr ögonaböj. Ska sätta på mig hjälmen nu, andas tungt och köra lite mer.

Men hata poker! Ärligt, hata poker... hata poker för det är en sån sjuk fluga. Det enda jag respekterar med poker är dom onda jävlarna bakom dess snygga hjärntvätt som vi kallar marknadsföring. Det i sin tur är dock lite samma sak som den där uttjatade grejen att säga att Hitler var en duktig retoriker - det är liksom inte alls bra ändå så det spelar ingen roll. Effektivitet är inte allt, i så fall är ju exempelvis Jamba! ett toppenföretag också. Precis, end of discussion.

Om man nu prompt ska visa en nördig aktivitet på fyra kanaler samtidigt på kvällarna så kan man väl köra nått skönt?

Ja kör... kör Drakborgen, goddamnit! Alla som spelat Drakborgen som ung vet att det inte blir mer spännande runt ett köksbord än så. Talisman vore också nice, för er som kommer ihåg det... poängen är i alla fall att det finns ballare grejer att hypa. Jag skulle lätt kolla på Celebrity Drakborgen Showdown om det gick på tv - att se Ben Afflecks min när han drar ett "draken vaknar"-kort vore underbar tv.
Äh, kör vad som helst bara det inte är poker! Kör old school rollspel! Världen skulle hålla andan när Coolio måste slå lägre än 3 på en t-10 för att upptäcka fara i tid.
Kör Spökslottet, Monopol eller Risk. Allt är coolare än poker.

Ps.
Om någon med inflytande läser det här: kör inte Rappakalja. Rappakalja skulle bara bli Gäster med gester/Så ska det låta-pajigt. Sånt har vi tillräckligt av redan.

Ok, så jag ska alltså åka till vår stuga nästa helg. Åre liksom, fjällen n'shit. Jag har inte stått på en bräda på 3 år så det kan nog bli nice, och om vädret skulle visa sig dåligt får jag i alla fall mammas mat i några dagar. Det fina med att träffa sina föräldrar sällan är att man automatiskt blir "barn" när man väl gör det - jag får mat, liftkort, rena sängkläder. Jag ska åka till stugan med mamma och pappa, vara barn några dagar.
Jag fick även pengar till att köpa tågbiljett för jag är ett fattigt studentdrägg. 13 timmar tar det förresten från Göteborg - fatta, 13 timmar! Det är ett sovtåg och det finns bio. Jag gillar grejen, men innerst inne vet man ju att dom kommer visa en tokrolig komedi med Steve Martin i huvudrollen, så det där med bio är ju i praktiken skitsamma.
Hur som helst, jag skulle boka biljett. SJ har lite olika varianter när det gäller sovtåg och jag är inte bekant med några av dom sen förut. Mina aktuella alternativ var:

1. Egen kupé. Den pimpigaste varianten, som ett eget rum på tåget. Frulle ingår tydligen också. Det löjliga är att det är just löjligt dyrt.
2. Säng-2. Kupé med 2 sängar. Rätt dyrt, men ändå överkomligt.
3. Säng-3. Kupé med 3 sängar. Lite billigare än alternativ 2.
4. Bädd-6. Kupé med 6 sängar. Billigt för att vara en säng.

Alternativ 1 går bort direkt även fast det vore värt mycket att få frukost. Om man ska vara realistisk så består nog frukosten av en torr fralla och en yoggi dessutom - för 1500 vill man ju ha en french maid som serverar nystekt bacon och ägg. Egen kupé kommer med andra ord bara göra mig besviken.
Gällande min billigaste kandidat, bädd-6, så snackar vi alltså om rätt många sängar. Det här skulle vara schyst om jag tågluffade, men nu känns det inte ens som ett alternativ på grund av fenomenet barnfamiljer. 13 timmar i samma rum som ungar som ömsom gråter, ömsom springer (tills dom springer in i en kant, och börjar gråta igen), känns inte coolt. Jag vet att det är rätt liten risk att just det här inträffar, men vissa chanser är inte värda att ta.
Så matchen var alltså mellan säng-2 och säng-3, skillnaden var priset och mängden privacy. Här var det ett tajt val måste jag säga, men med hjälp av all min samlade cynism kom jag fram till säng-3... så nu tänker ni: "varför? säng-3 är ju billigare så det är ju sämre?!"
Lugn. Jag ska förklara... eftersom vi (ja, du, jag - alla) förutsätter att alla andra är yxmördare, eller i alla fall konstiga i huvudet, så tänkte jag att det måste vara bättre med 3 sängar än 2. Om, eller ska jag säga när-, jag hamnar i samma kupé som en skum typ så är det helt klart bättre om jag inte är ensam med honom/henne.
So that's it, det blir säng-3 till Åre nästa vecka. Hela grejen gör mig lite nervös, vad gör man egentligen när man ska sova i samma kupé som någon? Hälsar man? "Hej, Marcus, jag har överslafen"?

Det här med bio på tåget kanske inte är så tokigt ändå. Steve Martin håller sig i alla fall på rätt sida duken till skillnad från andra dårar. Dårar som du, jag - alla.

Sommaren stundar och Sofi Fahrman vill att vi ska köra på seglarmodet. Via msn diskuterar vi (inte jag och Sofi alltså, jag och en polare) kvällens klädval:

"Men alltså med mina vita dojor till det här känns det mer som jag ska på maskerad än på krogen."
"Ja, det är det som är grejen - 2005 klädde vi upp oss, 2006 klär vi ut oss."

Och i ruset blir vi som barn. I ruset blir vi oss själva, ärliga som barn.
Det var efterfest imorse minsann, hualigen. Det hade varit en fantastiskt trevlig förfest samt klubbgung. Klackarna i taket alltså, pop som fan - Embassy, Tiga, Justice och Radio Departments nya.
Snyggt. 2006.
Men sen händer något på vägen till efterfesten... vi slutar vara snygga. Ingen är snygg klockan fyra på morgonen med svettigt hår och hängigt ansikte. Ingen är snygg samtidigt som dom trycker en pizza på rekordtid med rödvinsfläckar på skjortan.
Framförallt är ingen snygg när dom spelar luftgitarr på ett bord till gamla Alice In Chains-dängor. Det är inte snyggt 2006, men alla kan såklart texterna utantill. So much för indiepop liksom, so much för opposing rock n'roll. När vi ärliga som barn så väljer vi grunge framför slick electropop. Jag är ledsen, dagensskivaforumare.
Ja där och då är vi barn och på ett sätt det snyggaste som finns. Pete Doherty kan slänga sig i väggen, där och då definerar vi spritromantik. Jag är ledsen, mamma.

Klockan 5 säger några att det går en taxi hemåt. Det är en av dom där bilarna jag vet att jag måste ta om jag vill leva nästa dag.

Det finns två sätt att komma undan med att göra grejer dåligt:

1. Att erkänna att man är kass, garva lite och tycka det är roligt ändå.
2. Att bara köra på stenseriöst och inte förstå att man suger.

Alternativ 1 är vanligast, men nummer 2 är såklart iskallt på ett helt annat sätt. Man måste älska dom som verkligen ger sig fan på grejer, även fast dom inte kan.
Ja, det kan, ibland, vara helt ok att göra något dåligt så länge man gör det järnet. I vissa avseenden måste man därför älska Japan, och då i synnerhet fenoment j-rock. Visst, det är jävligt roligt att folk tältar utanför tv-spelsaffärer, klär ut sig till Pokémongubbar och allt sånt där... men det är ändå inte i klass med j-rock.
Och jag har faktiskt försökt nu några gånger. Jag har tankat X-Japan, Dir En Grey och Gackt, men jag är fortfarande kvar på ruta ett. Fortfarande kvar med den häpna blicken varje gång ett nytt distat mangaslagsmål brakar lös.

Såklart är det en miljon galna fans på varje konsert.
Såklart kan dom inte egentligen. Men dom vet fan inte om det.
Såklart ser bandmedlemmarna ut som Final Fantasy-spelen.

Om Sverige är landet lagom så framstår Japan, på ett rätt skönt sätt, som landet överdrift.

Sex, drugs & E-mail... eller "love it to deathpunk" som vi säger här i norden.

Tiden förändras alltså - kidsen blir polare via internet och själv passar man på att kasta sig med segregerande uttryck som "kidsen" och känna sig som Ulf Lundell.
I alla fall, det är fint med nya vänner. Jag gillar mest att träffa nya vänner på otippade ställen. Typ på krogen eftersom... ja eftersom man aldrig direkt försöker skaffa just vänner på krogen. Överlag kan man väl säga att man snackar rätt lite med obekanta snubbar när man är ute, så det är inte så konstigt att det är så sällan.
När det väl händer så är det dock lustigt, för det är ofta uppenbart att man ska bli polare. Såklart. Annars skulle man ju missa det. Man missar ju så mycket när man är ute och härjar...
En gång var det inte tänkt att jag och en ny bekantskap skulle bli polare. Jag visste om det här, men det gjorde inte han. Jag hade visserligen varit vänlig nog att bjuda på skumpa under kvällen, men jag gjorde det ur en ljusstake (och mest för att se om han skulle dricka ur den. Det gjorde han).
När lamporna tändes sa jag till honom vad jag tyckte:

"Ha! Du ser ut som Bobby Gillespie!"
"Öh... ok... har du msn?"

Jag kunde inte ens ljuga. Jag försökte spela cool, som jag hade hört frågan förut. Som jag hade ställt frågan till 1000 andra jag träffat för första gången och connectat lite kompisaktigt med.
Sen gick jag hem och kände mig som Ulf Lundell.
Nu har jag tokfan på min msn.

Jag måste bara posta den här bilden.

Vägen fram och tillbaka till stan räcker precis för att hinna lyssna igenom hela Interpols första platta, så det var precis vad jag gjorde. Att lyssna på musik och gå är att välja soundtrack till livet.
När valet känns riktigt logiskt så gör jag allt i takt. Det var mörkt, kallt, och på ett fint och lite konstigt sätt ensamt ute. Jag gjorde alltså allt i takt till Interpol dom där kilometerna.

Betalade räkningar, skrotade på bokreor, bestämde mig för Burger King. Det var kö, två stycken faktiskt. I den ena kön stod jag och funderade på en "Angry BBQ Beef"-baguett, i den andra stod en äldre herre och funderade på samma sak, dock på ett helt annat sätt. Han var av den generationen som fortfarande tror att det hjälper att översätta engelska till svenska, att det i sig skulle ge mer information. Så är det inte idag, us kids know.

"Jag tror jag tar en sån där arg bebeku biff-baguett..."

Och egentligen var det ju bara riktigt logiskt.

Det är såklart överflödigt att dra hela historien. Troligen kan du den redan, om inte annat så kommer den jaga dig genom löpsedlar och hockeykillar ett tag framöver.

Vi stod upp och skrek dom sista minutrarna. Jag kunde knappt titta för jag var så nervös.
Där och då var vi just hockeykillar. Jag antar att det sitter i hjärtslagen för det syns inte på oss, och det kommer inte dröja länge förrän det har blivit ett skällsord igen... men hockeykillar var precis vad vi var.

3 - 2 till Sverige med drygt två minuter kvar:
"Nu tar Finland ut målvakten... "
"Shit, det borde vi också göra så vi är lika många!"

Ja det måste sitta i hjärtslagen.
Hockeykillar var precis vad vi var.

"Men fy fan va jag aldrig ska ha sådär tajta jävla brallor!"

Word.
Det var den senare delen av 90-talet och vi kunde inte föreställa oss sådär tajta jävla brallor alltså, inte en chans.
Brallorna var inte ens särskilt tajta. Tajtare än våra såklart, men just det säger faktiskt ingenting... men det räckte för att vi både skulle lova och mena varenda ord. Tänk hur jag har tappat det.
Jag kan tänka mig allt numera.
Det blir liksom logik när man inser att man äter kött, lyssnar på dödsmetall, pluggar nationalekonomi, spelar i ett band med oerhörda eurovibbar... Vilka gamla löften till sig själv har man kvar att bryta egentligen?
10 år senare innehåller mina jeans 2% spandex. Jag skulle aldrig få på mig dom annars.

Jag drömde att Niclas hade tankat hem en speciell grej till sin mobil som gjorde honom osynlig. Niclas själv tyckte det här var fantastiskt, medan jag försökte förklara att det egentligen var det alla gått och väntat på ett tag. 5G liksom, inget konstigt alls. Niclas glömde dock osynlighetsgrejen på hela tiden, så jag tappade bort honom.

Men jag gillar tanken ändå. Dom har fått in kamera, telefon, mail, kalender och sånt därn't... Nu fattas egentligen bara osynlighetsmaskinen.

På tal om mat: en nöjsam tanke är att tänka att ordet "sky" alltid syftar på vätskan som uppstår av stekfett. Med det här i åtanke, begrunda bland annat följande:

• Platsen Skycity på Arlanda
• Håkan Hellströms rad "... du och jag borde starta upp ett band, låta det explodera i skyn... "
• Uttryck som "vråla i högan sky"

Fett med cuttad.
Jag skulle laga kikärtsgryta. Hackade lök, svamp och ruccolasallad lite nonchigt sådär som jag brukar... det skulle tyvärr visa sig att det idag var i nonchigaste laget. Just det - ett ögonblick av min egen oskärpa tillsammans med en kniv av oerhörd skärpa. Aj.
Så nu sitter jag här, sur, med ett stort jävla plåster, en halv nagel och en dunkande tumme. Surt.
Jag har ringt 112. Dom sa att allt växer ut, till och med den lilla biten av tummen som försvann. "Det är bara kött så långt ute i tummen", sa dom. Jag letade efter biten ett tag men den var borta. Nageln också.
Det finns såklart en möjlighet att alltihop hamnade i ruccolasalladen... som hamnade i grytan... som hamnade i mig. Först tänkte jag att det var äckligt i så fall, men hey - det är ju mitt liksom. Skönt att få tillbaka det.
Kikärtsgrytan blev faktiskt smakmässigt något alldeles extra till slut. Kanske var det bara tur, kanske var det känslan av att ha lagt ner lite mer lidande än vanligt i något... men kanske... kanske var det något "alldeles extra" som gjorde det.

Jag gillar passioner.
Passioner är en fin grej oavsett om man tänker på det som hängivenheten i sig, blindheten som följer med, eller att erkänna just de två sakerna för sig själv och ändå vara passionerad... Jag tror jag tycker den sistnämnda varianten är finast av alla, "hej, karate är bäst och jag vill inte förstå dig, judotönt" liksom.
Och nej det här gäller såklart inte in i absurdum - inga nazikopplingar, inget blindare = bättre, inga matematiska funktioner typ "passionsvärde = f(blindhet, intolerans, etc)".

Nej, tänk på det på ett sött plan... tänk... hårdrockare.

Jag måste bara älska snubbar som går ut i skogen och poserar med svärd. Seriöst, att se den logiska kopplingen mellan metal och medeltid måste vara rätt jävla nära definitionen av en passion.
Det är en fin grej... eller?

Jag kom hem för 7 timmar sen och sen dess har jag suttit i min fotölj.
Att prata om mitt hem är lite som Fredrik Lindströms slutsatser kring dialekten i Blattnicksele - det finns inte så många saker och därför blir det bestämd form på allt. Idag har jag suttit i fotöljen, skrivit på datorn, druckit kaffet.
Just det, om du inte redan märkt, det här är pappahumor.
Jag heter Marcus.